Politisk konkurs

By | januari 19, 2016

Våra hårda ord i valrörelsen krockade med verkligheten.

För drygt en vecka sedan skrev Åsa Romson och Gustav Fridolin en debattartikel i DN med rubriken ”Våra hårda ord i valrörelsen krockade med verkligheten”. Budskapet tycks vara: ”vi är självkritiska och har tänkt om”. Så här skriver de lite längre ned i artikeln:

I valrörelsen uttryckte vi oss ofta hårt och förenklat, vi var dåliga på att prioritera och byggde därmed upp en felaktig uppfattning om att bara man är i regering så kan man över en natt förändra allt. Det har krockat med den verklighet regeringen har att hantera och det parlamentariska läge vi verkar i. Vi har uppfattats som verklighetsfrånvända.

Problemet är bara att jag inte hittar några konkreta exempel i artikeln på att de har tänkt om. Inget om målkonflikter eller det lappkast miljöpartiet (som medansvariga i regeringen) gjort från ”öppna hjärtan”-politik till en av Europas allra mest restriktiva. Att bara säga att ”vi har varit naiva och populistiska, men nu har vi sett ljuset” räcker knappast för att övertyga.

Insanity: doing the same thing over and over again and expecting different results.
(Albert Einstein)

Nu är verkligen inte Åsa Romson och Gustav Fridolin ensamma om detta beteende. Även exempelvis Moderaterna, med Anna Kinberg-Batra i spetsen, har också senaste månaderna gjort en fullständig kovändning i asylpolitiken och Decemberöverenskommelsen som de verkligen borde ställas till svars för. Nu försöker politikerna komma undan genom att lägga ut dimridåer.

Airplane

Johan Hakelius beskriver denna svängighet mycket bra i en krönika:

När det sedan börjar knaka i fogarna, håller de fast vid det ohållbara så länge de kan. När de måste släppa, kastar de sig handlöst åt ­andra hållet och klänger sig fast där i stället.

Stäng Öresundsbron? ­Jimmie Åkesson måste ha uteslutit medlemmar för mindre extrema åsikter än så.

En företagare som håller fast vid det ohållbara går till så småningom i konkurs. Jag skulle vilja likna det som skett i asylpolitiken vid en ”politisk konkurs”. Resultatet av en konkurs blir väldigt sällan bra. Frågan är om de personer som har ställt till med konkursen är rätt personer att ta oss ur konkursen.

Jonas Andersson skrev ett flitigt delat Facebookinlägg där han hade samma tvivel om förtroendet för de som ställt till det:

Du sitter i ett flygplan. Plötsligt märker du att planets nos börjar peka mer och mer nedåt. Du tar upp det med några medpassagerare, men de lugnar dig och säger att kaptenen nog vet vad han gör.

Du känner att det slår lock för öronen, och har en distinkt känsla av att snabb okontrollerad nedstigning. Du ser också tydliga tecken, som att molnen kommer allt närmare. Du trycker på knappen och frågar flygvärdinnan.

”Nej nej” säger hon. Vi är snarare på väg uppåt! Vi ska bara studsa lite mot molnen först.

Förstepiloten sitter lugnt och tittar på när marken kommer allt närmare genom fönstret. ”Käbbel, ingångsvärden…”. Med ett hundratal meter kvar till marken och i fritt fall, vaknar han plötsligt till. ”Oj då, är det där marken?”, frågar han. Jag måste ta hjälp av min styrman, stewardar, flygvärdinnor och piloter från godkända företag för att fundera över hur vi ska lösa situationen.

Som passagerare i det läget, vad är det som får dig att känna förtroende för att gänget som flugit planet till sin nuvarande position är bäst lämpade att räta upp det och eller dämpa kraschen?

Våra politiker står nu inför ytterligare potentiella krishärdar som de har blundat för alltför länge: bostadsbristen, kärnkraften, en välfärd under stor press, skenande kostnader för sjukskrivningar, säkerhetsläget, med mera. Frågan är varför vi skall ha förtroende för att de kommer att göra ett bättre jobb 2016 än året innan.