När verkligheten kommer ikapp (eller skjut inte budbäraren)

By | oktober 26, 2015

Tigranes den Store var en armenisk kung, cirka 100 år f.Kr., som härskade över ett rike som blev det mäktigaste riket öster om romerska riket. Han lär ha besjungits i så många som 24 operor av kända europeiska kompositörer, inklusive Antonio Vivaldi. Enligt Plutarchos, en av det romerska rikets mest framstående författare, skall Tigranes ha låtit hugga huvudet av den första budbärare som meddelade att den romerska befälhavaren Lucullus var på väg mot honom. Därefter omgavs han bara av smicker medan kriget rasade omkring honom och han inte fick några upplysningar. Denna historia sägs vara ursprunget till uttrycket ”Don’t kill the messenger”.

Journalisten Göran Eriksson, på Svenska Dagbladet, intervjuade Stefan Löfven i fredags:

Journalisten: Det innebär ju en total kursomläggning mot vad ni har sagt tidigare – det här handlar om att försöka få ut folk ur Sverige.
Stefan Löfven: De senaste fem-sex-sju veckorna har vi haft en dramatisk ökning, och det är vi är överens om att den situationen är inte hållbar.
[…]
Journalisten: Det är ju intressant att du formulerar dig så, för om det inte blir något EU-beslut om omfördelning från Sverige, då säger du: det här går inte längre. Det finns ett tak och en gräns?
Stefan Löfven: Precis, den här situationen håller inte. […] Nästa linje är hur man kan stödja den direkta omgivningen till Syrien, så att människor kan leva någorlunda drägligt där.

Ingen kan hävda att detta är annat än ett fullständigt lappkast jämfört med tidigare uttalanden från Stefan Löfven. Detsamma gäller Moderaternas lappkast på partistämman i Karlstad för drygt en vecka sedan. Ivar Arpi tog upp några konkreta exempel i lördags i artikeln ”180 grader senare” och har helt rätt i sin slutsats:

Att byta fot på så kort tid betyder att man förut antingen ljög för att vinna politiska poänger eller att man var okunnig. Oavsett vilket, är det illa.

En mycket relevant fråga då är naturligtvis: Hur hamnade vi här? Anna Dahlberg på Expressen sammanfattar orsakerna:

Många verkar betrakta flyktingströmmen som en blixt från klar himmel. […] Ingen hade kunnat förutsäga detta händelseförlopp, låter man förstå.

Det är en slarvig historieskrivning. […] År 2011 träffade alliansen den första migrationsuppgörelsen med Miljöpartiet som av Fredrik Reinfeldt beskrevs som ”historisk”. […] Därmed blev det svenska flyktingmottagandet helt avhängigt volymkontrollen vid EU:s yttre gränser.

De som nu låter påskina att dagens situation var omöjlig att föreställa sig har helt enkelt fel. In i det sista har man hållit fast vid övertygelsen att öppna gränser inte bara är moraliskt rätt, utan också ekonomiskt och samhällsmässigt oproblematiskt

Vidare skriver Anna Dahlberg om orsakerna:

  • SD-fixeringen. […] Varje SD-förslag har automatiskt blivit pariastämplat, även när det har gällt fullt rimliga ståndpunkter som att det är mer effektivt att hjälpa i närområdet.
  • Medias ansvar. Ingen kan på allvar påstå att vi i medierna har gjort ett bra jobb när det gäller att beskriva utmaningarna i migrationens spår. Alltför ofta har okunskap, önsketänkande och ängslighet präglat rapporteringen. […]
  • Debattklimatet. Det livsviktiga samtalet om rasismen har på ett olyckligt sätt blandats samman med debatten om vår kapacitet att ta emot asylsökande. Följden har blivit en utbredd rädsla för att närma sig frågan för alla med självbevarelsedriften i behåll […]

Anna Dahlberg tar upp ett antal ytterligare orsaker och jag tycker hon har träffat mycket rätt i sin beskrivning. Jag har ju själv också skrivit kritiskt om invandringspolitiken tidigare (utifrån att en moral och humanism som får oss att gå in i väggen inte är en bra humanism/moral alls).

Krönikören Britta Svensson på Expressen beskrev detta bra i sin artikel torsdags:

När flyktingkatastrofen eskalerade tidigare i höst var vi många som var stolta över att Sverige, som ett av få länder i Europa, tar ett stort ansvar. En majoritet av befolkningen är för det, och många skänker pengar och jobbar ideellt för att öka på den insats vi gör via skatten.
[…]
”Målet är att nyanlända vuxna snabbt kan börja jobba”, sa Stefan Löfven så sent som i förra veckan. Har han någon grund för detta löfte, kan han verkligen erbjuda det? Det är hög tid, jättebråttom faktiskt, att Stefan Löfven som landets ledare ärligt säger vad som realistiskt finns för dem som flyr hit, inte det som vi så hjärtinnerligen VILL ska finnas.
[…]
Om man är den sorts person som är fullt upptagen med att bry sig om andras problem och behov, men inte tar hand om sina egna, går man sönder inombords. På svenska sjukintyg kallas det utmattningssyndrom. Lika lite som en socialarbetare hjälper de människor hon värnar om genom att gå in i väggen, lika lite kan Sverige stå upp som humanitär stormakt genom att försöka göra något vi inte klarar av.
[…]
Vi kan inte ge bort någonting som vi inte har. Det gäller livet likaväl som flyktingsituationen.

Jag kan inte låta bli att dra paralleller mellan Sverige och den altruistiska kvinnan jag har beskrivit i blogginlägget Låt inte det bästa bli det godas fiende.

Partiledare, journalister, proffstyckare, komiker och skönandar har länge försäkrat oss om att ALLA som oroar sig över asylpolitiken är ”inskränkta”, ”omoraliska”, ”lågutbildade lantisar”, ”fiskare i grumliga vatten”, ”Sverigedemokrater”, ”rasister”, etc. Skillnad har inte gjorts mellan seriösa kritiker och rasistiska idioter – de har bemötts med samma frenetiska brunstämpel och bannbullor. Precis som Tigranes den Store så har dessa, den humanitära stormaktens prästerskap, effektivt tystat budbärarna.

Nu plötsligt har dessa politiker och proffstyckare vänt på en femöring. Nu säger de själva precis samma saker som de notoriskt har brunstämplat andra för. Själv tycker jag det är extremt oseriöst att först skrika dessa okvädesord åt dem som velat ha en seriös debatt och sedan själva vända på en femöring för att förespråka samma förslag själva. De har ägnat sig åt att skjuta budbärarna, de som har varit vakna medan makten sovit. Det har ansetts som fint i Sverige att vara naiv. Många är det nu som förtjänar en ursäkt och upprättelse för all skit och hat de har fått ta. Inte minst borde en ursäkt också framföras till de som har det allra svårast, utsatta människor både i Sverige och ute i världen, eftersom det är de som till slut kommer att drabbas allra värst av detta svek. Om jag hade varit en av dessa politiker så hade jag inte kunnat se mig själv i spegeln.

Don’t kill the messenger!