Låt inte det bästa bli det godas fiende

By | oktober 22, 2015

Filosoficirkeln i Lund brukar ha många intressanta fördrag och diskussioner. För ett antal år sedan var jag där på föredrag om allt från John Rawls teorier om rättvisa, Friedrich Nietzsches moral och den fria viljan. Där berättade en föredragshållare (jag minns tyvärr inte vem) om en kvinna som verkligen tog detta med ”allas lika värde” till sin spets och levde helt enligt den devisen. Det var en religiös övertygelse som motiverade henne. Hon var extremt principfast i sin behandling av både sina medmänniskor och sig själv. Hur gick det då för henne? Det kommer vi till lite senare…

En helt annan historia jag vill ta upp handlar om en familj jag känner. En far och hans dotter som bodde hemma. Dottern hade plötsligt, utan förvarning, tagit hem en katt. Jag känner inte till hela bakgrunden, men det var något om att kompisens kompis inte kunde (eller ville) ha kvar den och att dottern då kände sig pliktskyldig att ta hand om den. Familjen hade haft katt tidigare, och jag minns att det var pappan som fick ta ansvaret för den. Ett husdjur är ju en familjemedlem som man måste ta hand om (och ordna kattvakt åt när man reser bort). Att ta ansvar för en katt igen, kanske i 15 år eller fler, vet jag att pappan absolut inte ville.

När pappan förklarade för dottern att han inte ville skaffa katt igen så fick han höra att det var ju hon som skulle ha katten och hon skulle ta hand om den. Detta visste han att det absolut inte skulle fungera. Hon skulle plugga och katten skulle vantrivas att bo i ett litet studentrum. Han fick då höra av dottern att det är ju inte särskilt mycket jobb att ta hand om en katt, så detta måste han ju kunna göra. När inte heller det argumentet räckte så började hon anklaga honom för att vara katthatare och allt möjligt annat. Hur kunde han vilja den här katten så illa?

Cat

Katten blev kvar och har nu bott hos pappan i många år. Dottern har flyttat ett par gånger, men katten har alltid blivit kvar hos pappan. Till saken hör också att pappan reser ganska mycket och har haft stora bekymmer att hitta kattvakt (tills nyligen). Flera gånger har han beklagat sig över att ha fått ansvaret för katten, men det var ju helt uppenbart att det skulle bli så. Jag tror heller inte att han har gjort dottern någon egentlig tjänst. Det kan vara svårt att förklara för sin ”drama queen” till dotter att han inte är katthatare (och att det inte är okej att hon kommer med sådana anklagelser), att det inte är okej beteende att plötsligt ta hem en katt och att eftersom ansvaret för katten kommer att landa på honom så måste det vara han själv som bestämmer hur han vill göra. Men, att ta hand om katten bara för att slippa konflikt, och inte framföra detta beska budskap innebär ju att han abdikerar från en viktig uppgift i föräldrarollen: att sätta gränser. Detta kan vara mycket viktigare än hjälpsamhet, i alla fall om hjälpsamheten beror huvudsakligen på att man vill slippa konflikt.

Tillbaka då till historien om kvinnan som tog allas lika värde till sin spets. Hon var extremt hjälpsam. Om exempelvis någon frös mer än hon så var det hennes skyldighet att ge av sina kläder till den personen. Men, beteendet blev självdestruktivt. Hon hade också svårt att acceptera läkarvård, eftersom hon ansåg att det fanns andra som hade större behov av läkaren. På de jobb hon hade blev det extremt problematiskt, eftersom hennes principer kunde gå emot arbetsuppgifterna. Hon hade också svårt att behålla vänner. Vännerna fick enligt hennes uppfattning inte gynnas jämfört med några andra människor (det skulle ju bryta mot allas lika värde). Inte familj eller andra närstående heller. Genom att vara ”allas vän” blev hon ”ingens vän”. Detta slutade naturligtvis inte bra. Hennes liv blev tyvärr en tragisk och olycklig historia.

Ibland kan ”det bästa” bli det godas fiende. När godheten dras till extremer, som för denna kvinna, så kan den bli till något helt annat. Vad är vänskap värt om man aldrig gynnar sina vänner, eller sin familj, jämfört med alla andra människor i världen? Det är knappast försvarbart heller att gå in för rollen som ”världsförbättrare” så mycket att man bränner ut sig själv.

Det är naturligtvis enkelt att sätta upp skyhöga mål för godhet så länge det är någon annan som skall ”leverera”. Brist på världsförbättrare råder knappast i världens mest ”självuttryckande” land, Sverige. Att världen är rätt så stor och att någon annan kanske får göra stora uppoffringar tycks inte bekymra dessa världsförbättrare. Snarare målar dessa världsförbättrare upp en bild av hur liten ansträngning som krävs av ”den som skall leverera” och hur moraliskt förkastliga de är om de inte ställer upp. Dessa världsförbättrare känns ofta igen på att de inte vill diskutera praktiska detaljer. Det är samma tongångar som dottern hade om katten: ”det är inte mycket jobb för dig” och ”du är katthatare”.

Med en bra balans av realism och idealism, av hjärta och hjärna, slipper vi göra ”det bästa” till det godas fiende. Både när det gäller våra egna gärningar och hur vi dömer andra. Då håller godheten i det långa loppet.

Gör gärna mitt test, Allas människors lika värde, och se var du står!

Människors lika värde