Demoskop undersöker ”åsiktskorridoren”

By | september 15, 2015

Demoskop publicerade igår undersökningen ”Vem vågar prata om sina åsikter?”. Vad jag känner till så är det första gången ett svenskt opinionsinstitut undersöker samtalskulturen (eller ”åsiktskorridoren” som statsvetaren Henrik Oscarsson kallade den i blogginlägget ”Väljare är inga dumbommar”).

Ur rapporten:

Demoskop har på eget initiativ undersökt den svenska allmänhetens benägenhet att tala uppriktigt om sina åsikter.
[…]
Det finns politiska mönster i variationen av uppriktighet. Sådan ”offentlig” uppriktighet är mer utbredd bland människor med vänsteruppfattningar och är särskilt låg bland konservativa och nationalister.
[…]
Systematiska skillnader i benägenheten att tala öppet och offentligt om sina åsikter innebär att åsiktslandskapet så som det framträder i offentliga samtal förmodligen avviker från allmänhetens privata uppfattningar och de politiska samtal som man för i familjen och mellan vänner.

Demoskops undersökning ger inga svar på vad skillnaderna beror på. Däremot finns det andra som har studerat detta fenomen tidigare, som kanske kan förklara detta.

Forskaren Timur Kuran har studerat skillnaden mellan vad folk säger offentligt och vad de egentligen tycker. Han kallar fenomenet för Preference Falsification (PF) och beskriver det i boken ”Private Truths, Public Lies”, som han skrev 1995. Timur menar att Preference Falsification leder till mycket stora sociala och politiska konsekvenser och att det är förklaringen till att politiska revolutioner ofta fullständigt överraskar oss. Exempelvis Berlinmurens fall 1989 och Tysklands återförening mindre än ett år senare var nog en fullständig överraskning för de flesta.

Nils-Olov Johnson skrev nyligen en artikel på bloggen Det Goda Samhället om ”Preference Falsification spelar opinionsinstituten ett spratt”:

Grundbulten i PF-teorin är att människor inte alltid uttrycker sin verkliga åsikt när de tillfrågas.
[…]
Att uttrycka avvikande åsikter som kan leda till någon form av bestraffning är många försiktiga med.
[…]
Gränsen mellan demokrati och diktatur är inte knivskarp. Världen består inte av ett stort antal demokratier där alla fritt kan uttrycka sina åsikter och ett fåtal diktaturer där ingen får uttrycka en avvikande åsikt. Snarare är det en gråskala där vissa ämnen och åsikter fritt kan diskuteras i ett land medan det är mer eller mindre farligt att göra det i grannlandet.
[…]
Om ett uppvaknande sker under ytan, om fler och fler människor börjar ansluta sig till en oönskad åsikt, till exempel slutar tro på kommunismens välsignelser i ett kommunistland, blir situatio­nen instabil. Varje människa har en egen tröskel när denne inte längre förblir politiskt korrekt utan övergår till att bli en dissident och detta styrs enligt teorin väldigt mycket av hur många andra i samhället, som man tror tycker på samma sätt.
[…]
Detta visar sig genom att åsikten i fråga hela tiden får fler och fler anhängare i nya under­sökningar.

Ytterligare en sak jag kommer att tänka på är psykologen Solomon Aschs konformismexperiment.

Låt en grupp studenter svara på en enkel uppgift. I själva verket är det bara en student som är försöksperson. Resten är skådespelare. Om alla andra svarar fel, vågar då studenten gå emot gruppen och ge det uppenbart rätta svaret?

Experimentet visade att påverkan från skådespelarna var mycket kraftig. Många förnekade hellre vad de såg mitt framför näsan än att gå emot vad de trodde var en majoritetsuppfattning.

Därefter gjorde Solomon Asch några uppföljande experiment. De visade exempelvis att försökspersonerna var mycket mer benägna att svara rätt om det fanns ytterligare en ”dissident” i gruppen. När ”dissidenten” försvann så blev försökspersonerna mer förnekande igen.

”Åsiktskorridoren” är ett kontroversiellt ämne i Sverige. Just därför behöver vi nog studera ”åsiktskorridoren” närmare på ett seriöst sätt, vilket Demoskop har bidragit till att göra.