Sagan om Sune – en sann skepparhistoria

By | augusti 29, 2015

Skeppare Karlsson var bitter. Hans trotjänare, lastångaren Sune, skulle sjunka så lågt en lastångare kan… Hon skulle börja frakta turister. Hon var den sista av sitt slag, den sista kanalbåten på Dalslands kanal.

Skeppare Karlsson menade att det är vansinne att frakta allt på vägarna när det finns kanaler. ”En kanalbåt är miljövänlig”, sade han. ”Men dom där fördömda lastbilarna…”

Skeppare Karlsson

Lastångaren Sune föddes 1924 på Sjötorps varv. Byggd av tretums kvistfri furuplank helt igenom. På spant av järn och med en lastförmåga på 110 ton. I fornstora dagar fraktade hon brännvin från Göteborg. En epok som nu hade gått i graven. Som sista lastångare låg hon förtöjd vid kajen i Köpmannebro sedan ett par år.

Båten är i bra skick, sade skeppare Karlsson. Jag har skött om den. Målat och fejat varje år trots att båten vara legat vid kajen. Jag har haft ett tiotal båtar, men Sune har varit den bästa.

Slumpen räddade Sune från att bli upphuggen till ved. En vacker vårdag i mars 1975 bilade den då 27-årige Anders Rosén förbi på riksvägen. Han fick syn på Sune och tvärnitade. Där var drömbåten.

Affären gjordes upp och fastställdes med en grogg. Det blev ett riktigt vrakpris på 20 000 kronor. Den nye skepparen, Anders, jobbade till vardags som budgetchef på Karlstad Mekaniska Werkstad (KMW) men hade läst in en skepparexamen på fritiden. Nu fick han användning av den som Sune nye kapten.

Skulle Sune, som bara var 4,8 meter bred tvärs över, inte vara för rank för att frakta turister?

Jag har haft 50 människor på däck en gång. Det var en svenskamerikanare som bjöd hela släkten en tur på kanalen. Inte ett grogglas skvalpade över, förklarade skeppare Karlsson.

Anders och kompisen Jim Karlin kastade loss från Sunes gamla hemmahamn och satte kurs mot Karlstad. Där skulle Sune först målas upp och därefter skans, kaptenshytt och pentry ställas i ordning. Tillsammans med sju-åtta andra jourhavande skeppare räknade Anders med att kunna hålla skutan igång nästan hela sommaren.

Sune Anders och Jim

Som en ytterligare bonus kunde Anders därefter ändra sin titel i telefonkatalogen (dåtidens motsvarighet till LinkedIn) från civilekonom till en mycket flottare titel… ”Redare”.

Ett par månader senare var Sune iordningsställd och det bar iväg på den första längre färden, med slutdestination Fjällbacka. Dessvärre han de inte komma längre än till Dalbosjön innan båten sprang läck. Bogplåtarna hade släppt! Förtvivlat fick besättningen pumpa läns medan Anders sökte hjälp.

Sune Anders Rosén

Rådet Anders fick var att den läckande båten skulle ”myras”. En gammaldags tätningsmetod där en myrstack skulle föras till det läckande området under vattenytan för att sugas in i bordläggningen. Dessvärre rådde det stor brist på myrstackar i närheten av Sune. Anders hittade till sist en myrstack… med pissmyror. Dessa myror var naturligtvis mindre glada över att hjälpa Anders täta sin båt, men det fick bära eller brista. Myrstacken fördes på plats under vattenytan och skrovet blev faktiskt så tätt att det höll hela vägen till Fjällbacka!

Så fortsatte färden genom Trollhätte kanal. En fördel med Sune var att alla slussoperatörer kände igen henne och gladdes åt att se henne i trafik igen. Anders tog sig igenom hela kanalsystemet utan att behöva betala ett enda öre. Han tog sig ut till havs och nådde Marstrandsfjorden.

Där mötte vi en tullkryssare med självaste kungen ombord. Jag beordrade att vi skulle göra kungahälsningen, berättar Anders.

Besättningsmannen Sven klättrade upp på styrhytten i aktern för att kunna hala flaggan. Det rådde rejäl sjögång. Plötsligt kom en dyning, varvid Sven tog tag i masten. Dessvärre så var mastvirket inte i bästa skick. Masten bröts itu och Sven ramlade ned i vattnet…

Sune hade alltför höga fribord, så vi lyckades inte få upp Sven, berättar Anders. Till sist fick kungens tullkryssare plocka upp honom.

I Sotenkanalen inträffade nästa incident. Sune var försedd med en fartygssiren som gav ett hiskligt vrål i klass med en atlantångare. När de kom bakom en tysk så använde Anders fartygssirenen för att ge signal om broöppning. Tysken måste ha trott att det var en supertanker som låg bakom. I stressen så väjde tysken kraftigt styrbord och körde på grund.

Till sist var de framme i Fjällbacka. Anders tänkte att det var dags att visa upp Sune för sin mor, som var bosatt där, och övertyga henne om att Sune var det absolut säkraste man kunde segla med. Modern hade alltid varit skeptisk mot båtköpet…

Det var vackert väder, berättar Anders. Kanske jag kunde få med henne på en åktur. Vi begav oss till Sune.

Båten låg lägre än den eljest brukar ligga. Jag upptäckte i maskinrummet att vattnet stod en bra bit upp i motorn. Likadant var det i lastrummet. Vi fick pumpa läns.

Det är lugnt, förklarade Anders för modern, för skulle Sune börja läcka så här till sjöss så har vi ju alltid tillgång till en livräddningsmöjlighet.

Det var bara det att Anders inte hade kollat livbåten innan modern kollade. Repet som gick till livbåten gick rakt till botten i en skarp vinkel. Där hade livbåten sjunkit. Uppvisningen blev inte någon övertygande övning för att lugna Anders kära mor.

Efter att ha fixat läckorna så började de försöka få ihop betalande kunder som de kunde ta med ut på fiske och sightseeing. Besättningsmännen klädde på sig skyltar och promenerade runt i Fjällbacka som sandwichmän. De kunde knappt tro sina ögon senare när hundratals kunder väntade på dem vid bryggan.

Det märkliga var att trots hundratals köande kunder så var det ingen som ville kliva ombord på vår båt, berättar Anders.

Förklaringen kom senare när en annan båt lade till vid bryggan. Ångaren Bohuslän med Egon Kjerrman, som höll i uttagningen till Talangjakten. Snopet konstaterade Sunes besättning att de inte hade fått en enda kund. Tur var det, för det visade sig bli en fruktansvärd sjögång.

Erbjudandet behövde vässas om Sune skulle få några kunder… För fisketurerna erbjöd de ”napp – annars pengarna tillbaka”. Deras båtrutt kompletterades med en tur förbi Dannholmen där Ingrid Bergman bodde. Det gällde bara att inte alla båtgäster ställde sig på samma sida av båten när de passerade. Efter varje rundtur använde de fartygssirenen, vilket gjorde Sune ökänd.

Sune med gäster

Hemma i Karlstad igen, under sensommaren, gjorde Sune även en insats för Anders arbetsgivare KMW. En rysk handelsdelegation var på besök till KMW och det gällde att bjuda på en rejäl representation. Ryssarna blev mycket entusiastiska över att få åka ombord på Sune. Vodkan flödade över däck. Allra mest entusiastiska blev ryssarna när de fick provköra, vilket höll på att sluta vådligt då de nästan körde på grund. Det slutade med att de skrev ett avtal på Sunes lastlucka. En affär på ett par hundra miljoner kronor.

Vintern gick och när våren kom så kände sig Anders färdig med karriären som skeppsredare och kapten. Det var dags att försöka sälja Sune. Han satte in en annons i tidningen Vi Båtägare. En köpare från Stockholm som hette Ulf Andersson och presenterade sig som svensk mästare i kast med liten boll hörde av sig. Med sig hade han ”kanalbåtsexperten” Kalle. Ulf hade lite ont om pengar. Han frågade om det inte gick att betala med dunkar hembränt, men Anders ville inte acceptera det som betalningsmedel.

Ulf körde svart med ”två linholkar”, berättar Anders. Han hade också ”två brörävar på postgirot” och en ”25-taggare på stan”. Det kostar att ligga på topp!

För den som inte förstår slangen så var linholkarna grävmaskiner, brörävarna på postgirot var underhållsstöd han betalade och 25-taggaren var en ung levnadsglad kvinna (en ”scandal beauty”). Ulf hade hört att sådana här 25-taggare eller ”scandal beauties” gillade båtar. 15 000 kronor fick han fram till slut och betalade till Anders. Resterande 5 000 kronor såg Anders aldrig röken av.

Dessvärre körde Ulf och Kalle på grund omedelbart utanför Karlstad. Bilden på den grundstötta Sune blev förstasidesnyhet i Nya Wermlandstidningen (NWT). Till Anders förtret så var det nästan ingen som visste att Anders hade sålt båten.

Ulf och Kalle fortsatte med Sune till Stockholm. Därefter hörde Anders aldrig mer från Ulf, men historien om Sune slutar inte riktigt ännu…

Flera år senare fick jag plötsligt ett brev från Sjöfartsverket, berättar Anders. Med hot om ett vite på 50 000 kr om jag inte omedelbart bärgade Sune. Jag hade ingen aning om varför jag fick brevet eller vad som hade hänt.

Det visade sig att Sjöfartsverket inte hade fått in någon anmälan om ägarförändring. Anders stod fortfarande i deras register som Sunes ägare. Kanske hade Ulf slarvat eller så hade anmälan kommit bort på posten. Sjöfartsverket berättade också att Sune nu låg på ungefär samma plats där regalskeppet Wasa sjönk en gång i tiden.

Lyckligtvis så hade Anders kvar ett exemplar av kontraktet då han sålde Sune till Ulf Andersson. Sjöfartsverket fick troligtvis aldrig tag i Ulf (som var jagad av kronofogden), men Anders slapp i alla fall betala vite. Till sist var det Stockholms Hamn som fick bärga Sune. Sune var dock tyvärr i för dåligt skick för att få leva vidare.

Lastångaren Sune, den allra sista av sitt slag, fick till sist segla in i båthimlen. En epok var över.

Sune fraktbok