Vilka är dina verkliga vänner?

By | juli 9, 2015

I slutet av 1990-talet hade jag en vän som, liksom jag själv, levde i drömmen om att lyckas med nästa stora ”megahit” som IT-entreprenör (ungefär som att slå igenom som rockstjärna). Vi levde på nudlar, körde gamla skrotbilar och arbetade 12-timmars arbetsdagar. Ett ocoolt och oglamoröst liv, fjärran från den champagneskålande elit som symboliserade IT-branschen på den tiden.

Mitt genombrott kom först och jag började tjäna hyggligt med pengar på mitt IT-företag. Trots detta ändrade jag inte särskilt mycket på min livsstil, förutom att jag slutade köra skrotbilar. Min vän gjorde sitt genombrott lite senare och gick från att ha levt på under existensminimum till en hög inkomst även han. Han var något mer exhibitionistisk med sin framgång. Plötsligt fick han många nya vänner och märkte ett helt annat intresse från kvinnor. Pengarna gjorde tydligen skillnaden.

En vänskap som bygger på pengar är falsk vänskap. Var hade ”vännerna” funnits tidigare och hur mycket av vänskapen skulle bestå om pengarna tog slut?

Julius Hjort skriver mycket bra om ”villkorad vänskap” och hur värdelös den är:

I diskussion med vänster- och högermänniskor skaffar man sig med lätthet ”vänner”, eftersom det går att hitta poänger i alla politiska system. […] Vänskap, villkorad av en politisk åsikt, är av samma dumma slag som allt umgänge baserat på en gemenskap utanför själen.
[…]
Vi lever nu i en tid där hat odlas, vänskap villkoras och personer legitimeras – endast på politisk grund. Och som en liten extrakrydda på detta dumma tidevarv, värderar vi också ett och samma budskap olika, beroende på ytliga attribut hos den som säger det (såsom hudfärg eller kön).
[…]
Personer från denna vänster, motsätter sig gärna ett resonemang av den sort jag för. De menar, att man inte kan separera åsikten från en person, typ: sverigedemokraten ställer upp på en ond värdsbild, alltså är personen per definition ond. Jag svarar då, att detta förhållningssätt endast är resultatet av att man har tappat ut delar av sin egen mänsklighet, och ersatt den med lika delar fanatism. De som resonerar så, når helt enkelt inte in till den del av sin egen själ där den sanna vänskapen sitter, och detta gör dem frustrerade. Därför, som ett komplement, skriker dessa toleransens människor sig hesa för jämställdheten, har aldrig så blonda rastaflätor, Che Guevara-bilder på sin röda t-shirt och pryder sina bröst med polletter där det ena budskapet är ömmare än det andra. Men samma personer har många gånger ögon och blickar lika hårda som en örn, och blir kalla som isbitar om någon inte ställer upp på deras sak.
[…]
Men viktigast av allt är att man lär sig att lyssna på dem som är av en annan uppfattning, att man kan kompromissa och att man – slutligen – kan separera en åsikt från en individ.

Mycket kloka ord av Julius Hjort tycker jag. Läs gärna hela Julius inlägg. En vänskap byggd på enbart politiska åsikter är lika värdelös som en vänskap byggd på pengar anser jag.

Det råder sprinterlopp bland bloggare och uppropsivrare om att vara först med att reflexmässigt fördöma motståndarsidan. De mer eftertänksamma och balanserade har ingen chans att hinna med. För det krävs inte särskilt mycket eftertanke eller analys för att slunga ur sig moraliska fördömanden. Allt som krävs är en övertygelse av den egna moraliska överlägsenheten. Internet och sociala medier har också höjt den sociala belöningen för denna sorts övertygelse. Detta har resulterat i ett polariserat och splittrat samhälle. Kanske är internet och sociala medier ännu för nytt för oss människor för att vi skall använda dem på ett socialt moget sätt.

Julius skriver klokt om vikten av att skilja mellan person och åsikter. Jag tror att de flesta människor har god anledning att ha just de åsikter de har. Vi har alla olika uppväxt och erfarenheter. Verklig mångfald bör därför eftersträvas istället för enfald och fixering vid några få ytliga attribut. Vi bör alltså visa respekt för andra människors åsikter och vara ödmjuka inför det faktum att ibland är det vi som har fel. Därför är det också viktigt att inte döma människor för enstaka ord, Twitter-inlägg, länk de delat på Facebook, etc. Dessvärre piskas dessa fördömanden inte helt sällan upp till hatstormar på sociala medier. Och de som talar vackert om tolerans är inte helt sällan de mest intoleranta.

Rättigheter för någon blir till skyldigheter för någon annan. Därför uppstår det intressekonflikter mellan olika principer. Goda principer blir inte sällan skadliga i överdrivna proportioner, precis som en medicin blir giftig i för stor mängd. Således fungerar fanatism och enfald dåligt. För att undvika enfald behöver vi lyssna på dem med andra åsikter och sätta oss in i deras perspektiv. Och istället för moralisk fanatism behöver vi använda både hjärta och hjärna (förnuft och känsla) i balans.

Att vara verkligt god är betydligt svårare än att samla godhetspoäng på sociala medier. Många kloka personer har funderat över moralfilosofiska frågor kring godhet och vänskap de senaste årtusendena. Verkliga vänner har civilkurage och mod att framföra även sådant som är obekvämt till oss. Sådana saker som vi kanske inte förmår att se (eller inse), men som vi för vår egen skull borde. Exempelvis att ”dina alkoholvanor är onormala” eller att ”din partner är inte bra för dig”. Eller att ”du håller på att göra bort dig”. Men, detta förutsätter förstås att vi är öppna för att höra sanningarna. Rak och ärlig kommunikation är särskilt behövligt i en tid som denna av djup splittring människor emellan.

Vad är då mer värdefullt än att ha verkliga vänner som har annorlunda åsikter än vi själva, men ändå accepterar oss för den vi är trots meningsskiljaktigheterna? De kan ju ha rätt… 🙂