Det här får du inte läsa om i etablerad media – del 5 – ekonomin

By | april 12, 2015

Denna bloggpost skall handla om invandringens ekonomi, men först en liten historia.

En av dem som betytt allra mest för pianokulturen i Sverige var den framlidne pianopedagogen Jacek Czeszynski, som var eldsjälen bakom Kils Pianodagar. Många etablerade pianister och tonsättare har Jacek att tacka för mycket av sin framgång. Själv hade jag förmånen att träffa Jacek ett antal gånger medan jag var en ung och ”lovande” pianist på 1980-talet.

Jacek var fantastiskt musikkunnig och visionär, men ekonomi och budgetar var inte hans intresse. När Kils Pianodagar stod på sin höjdpunkt i mitten av 1990-talet bjöds en hel symfoniorkester från Warszawa in (förutom flera världskända pianister). När budgeten visade att detta nog inte skulle vara ekonomiskt möjligt så var det enkelt att lösa: räkna med fler betalande besökare. En budget är ju bara lite siffror. Idealism före realism alltså.

Hur det slutade…? Det återkommer vi till i slutet av denna bloggpost.

Först vill jag istället ta upp tre exempel där realismen fått stryka på foten: Sandvikenrapporten, OECD-rapporten och Arbetsförmedlingens rapport (sådana här vilseledande rapporter brukar med jämna mellanrum presenteras som ”absoluta sanningar” i DN, SVT, etc och brukar sågas inom 1-2 dagar av Tino Sanandaji).

Sandvikenrapporten

Under försommaren 2014 nåddes vi av den fantastiska och glädjande nyheten att Sandviken tjänar över en halv miljard på invandringen. Ur Dagens Nyheter 2014-05-31:

Sandviken DN

DN presenterar en kalkyl där intäkterna är 621 miljoner kr och kostnaderna 110 miljoner kr (dvs en ”vinstmarginal” på drygt 80%). Något som vore ett fullständigt mirakel. Allt baserat på en rapport från PwC som finns att ladda ned här.

I stort sett den enda som granskade nyheten kritiskt och vågade rapportera om detta var Tino Sanandaji. Han skrev Sandviken-fiasko blottar okunnig elit:

Miraklet i Sandviken är en av veckans största nyheter. Hundratals opinionsbildare, politiker och journalister har sett de här orimliga uppgifterna. Få tycks ha ens höjt på ögonbrynen. Ett önskvärt (men smått otroligt) resultat accepterades okritiskt genom groupthink. Rapporten om Sandviken började raskt att användas i regeringens opinionsbildning utan metodgranskning.

Gör man en snabb granskning av rapporten så ser man enkelt att av intäkterna på 621 miljoner kronor så är det allra mesta utrikesföddas egna inkomster.

Sandviken PWC invandring lönsam

DN vägrade trots detta rätta artikeln och kom med häpnadsväckande motiveringar (som att artikeln bara var på webben). Och detta är bara en i mängden vilseledande nyheter från DN.

Detta får mig återigen att tänka på det jag skrev i del 1, om Solomon Aschs konformismexperiment, och hur människor hellre förnekade sina egna sinnesintryck än att gå emot majoritetens uppfattning. Googla på ”Sandviken invandring vinst” så ser du hur illa ställt det är.

OECD-rapporten

Den kanske mest spridda vilseledande artikeln är den här. Ur Dagens Nyheter 2013-06-13:

DN - artikel invandring OECD 2013-06-13

Underlaget från OECD finns att läsa här. Docenten i nationalekonomi, Tino Sanandaji, konstaterade snabbt att DN felrapporterar om OECD-rapporten. De väljer ”baseline” trots att det finns noggrannare beräkningar som visar på annat resultat.

DN OECD Migration Outlook 2013

Nationalekonomen Joakim Ruist har för övrigt nyligen kritiserat rapporten som oanvändbar. Detta eftersom OECD har kört samma modell för alla länder och inte tagit hänsyn till svenska förhållanden fullt ut.

Arbetsförmedlingens rapport

Något som upprepas gång på gång i etablerad media är att vi har försörjningsproblem på grund av en åldrande befolkning och att invandringen är vår räddning. ”Tack vare invandringen ser det väldigt mycket ljusare ut”, sade framtidsministern Kristina Persson enligt Expressen. ”För att klara välfärdens finansiering behöver vi få hit upp emot 100.000 nya invandrare per år”, sade Arbetsförmedlingens generaldirektör enligt DN.

Artiklarna och Arbetsförmedlingens rapport sågas längs med fotknölarna av Tino Sanandaji här, samt av Johan Westerholm här och här. Arbetsförmedlingen har missat hur det ser ut för invandrarna på arbetsmarknaden…

Arbetsförmedlingens utopi

Och bara 1 av 10 har ett riktigt jobb efter tre år enligt Uppdrag Gransknings dokumentär om ”etableringsreformen”. Se själv på dokumentären vilket verklighetsfrämmande svammel och ”skyll-på-varandra” politikerna kommer med. ”Finns det ingen som har tänkt?” säger den asylsökande Samir.

Arbetsförmedlingen har visserligen med en brasklapp i rapporten att de förutsätter att integrationen fungerar. De verkar då ha missat att Sverige har en av världens mest kunskapsintensivaste arbetsmarknader samt att bara 10 procent av nyanlända från Syrien och 5 procent av nyanlända från det näst största flyktinglandet Eritrea har en minst treårig högskoleexamen. Läs mer här, här och här. Arbetsförmedlingen är direkt oseriösa i sin rapportering.

Dessutom… Arbetsförmedlingen utgår hela tiden från sysselsättningsgrad, men det blir fel. Enligt SCBs definition så räknas man hela året som sysselsatt om man jobbar minst 1 timme i veckan under november. SCB gör heller ingen skillnad på bidragsfinansierade jobb jämfört med ”vanliga” jobb. Alltså betyder inte hög sysselsättningsgrad automatiskt hög försörjningsförmåga. Det avgörande är istället hur mycket vi betalar i skatt och enligt SCB betalar invandrarhushåll i genomsnitt 40% mindre i skatt trots en mer gynnsam åldersstruktur.

Att vi lever längre och förblir friskare skall vi vara glada över. Det logiska då borde vara att höja pensionsåldern. Att vi skulle kunna luta oss tillbaka och bli försörjda av invandrare är inget annat än en utopi.

Det är inte normalt i ett fritt land att myndigheter levererar rapporter som är så här undermåliga. Tror verkligen utredarna på Arbetsförmedlingen på detta själva? En ledtråd kan vara att Arbetsförmedlingen har fått en ny generaldirektör som verkar gilla att manipulera statistik och väckte stora rubriker om utnämningsmissbruk när han fick sitt förra jobb som generaldirektör.

Stora kostnader

Joakim Ruist har gjort en betydligt mer seriös studie med ambitionen att studera flyktinginvandrarnas påverkan på ekonomin. Observera FLYKTINGINVANDRARE. Detta är en stor skillnad jämfört med att dra alla invandrare över en kam, som andra studier gör. Joakim kom fram till att år 2007 var det en nettobelastning på samhällsekonomin på 1% av BNP. För år 2015 uppskattar han att den ökar till 1,35% av BNP (d v s cirka 50 miljarder kr). Men då ingår inte exempelvis de kostsamma modulbostäder som planeras för att klara bostadsbristen. Och inte att vissa kommuner redan nu betalar skyhöga priser för boenden.

Fram till 2025 behöver 600 000 lägenheter byggas enligt regeringen. Enligt Dagens Samhälle står vi inför svindlande kostnader.

600 000 lägenheter kostar minst 1 200 miljarder kronor. Den omgivande kommunala servicen ingår givetvis inte i kalkylen. Allmännyttan behöver samtidigt renoveras för 500–600 miljarder kronor. Med mera. Välfärdens kostnader rusar på alla fronter nu.

1 200 miljarder kronor är mer än hela den årliga statsbudgeten. Frågan är var de pengarna skall komma ifrån.

Sverige är redan ett av världens mest skuldsatta länder om man räknar ihop offentliga och privata skulder (främst bolån). Vår ekonomi är känsligare än vad många tror.

Tror du fortfarande inte att invandringen kostar så kan du kolla på Malmö. Stadens ekonomi går ihop tack vare att skattebetalare i övriga landet täcker de enorma hålen i budgeten. År 2015 får Malmö nästan 4,5 miljarder i bidrag från det kommunala utjämningssystemet. Hur skulle det gå om hela Sverige var som Malmö tro…?

Detta betyder inte att vi inte skall ta emot flyktingar, för det tycker jag att vi skall göra. Men. Vi måste veta gränserna för vad vi klarar av. Om du skall livrädda någon så måste du veta hur långt du kan simma.

Det är inte främlingsfientlighet eller rasism att ifrågasätta uppenbara skönmålningar av verkligheten eller kräva konkreta svar även på obekväma frågor. När en fråga inte kan diskuteras fritt så är det oftast ett tecken på att något är allvarligt fel. Utopier brukar historiskt sett inte sluta särskilt lyckligt. Och. Det finns väldigt starka varningssignaler i vårt samhälle idag om vart vi är på väg.

Och till sist… Hur gick det för Kils Pianodagar då?

Jo, det visade sig att budgeten hade byggt på önsketänkande. Verkligheten var en helt annan. Pianoföreningen gick i konkurs med dunder och brak. Pengar fanns inte ens för hemresa till de 50 musikerna från symfoniorkestern i Warszawa. Till sist fick kommunerna, landstinget och länsstyrelsen gå samman för att betala så musikerna tog sig hem. Detta blev ett sorgligt slut för Kils Pianodagar.

Både idealism och realism behövs. Annars kan det sluta som Kils Pianodagar.